Livskriser när man är 30+

by 8/03/2016 0 kommentarer

Jag har alltid varit en bekväm person.
Inte nödvändigtvis lat, bara väldigt bekväm.
Ta-bilen-5-kvarter-in-till-centrum-bekväm.

Jag har sällan sparat när det gäller att resa komfortabelt.
Direktflyg när det finns, business-class på tåget och dubbelrum på hotell.
För det är ju bekvämast så.

De senaste åren har något inom mig dock ändrat.
Det är väl sannolikt insikten om att min kropp nått sin peak som satt igång tankeverksamheten.
Känns som att för varje dag som går så måste jag träna dubbelt så hårt och äta dubbelt så nyttigt,
och gärna hälften så mycket bara för att upprätthålla någon annan form än boll.
Jag har passerat gränsen för att vara på topp, bärande vetenskapen att jag aldrig ens försökte nå min fulla potential.
Lite som den där klassiska känslan av att vilja gå på gym mer än någonsin när man ligger hemma med 39 graders feber.

Och nu i dessa ålderdomens dagar, där jag knappt kan dricka ett par glas vin utan att vakna bakfull,
känner jag plötsligt att jag måste genomlida någon form av självförverkligande.
Jag måste vandra, törsta, svälta och brännas. Jag måste bevisa för mig själv att jag fortfarande kan göra något.
Jag känner att jag vill vandra långa dagar, och sova nätter i spartanska lusinfesterade sovsalar.

Samtidigt kantas jag med verkligheten att jag hittills inte kunnat gå ens 3km med 15kg packning utan att få oresonliga smärtor.
Provar mig stegvis fram, kanske kan det gå om jag kör med minimal packning. I nuläget ser det dock inte så lovade ut.
Att jag en regnig kväll satt i jacuzzin, kände det kalla regnet piska mot ansiktet och kom på mig själv med att tänka "Nu känner man att man lever" är väl bara ett memento för att jag i grunden är väldigt bekväm. Kanske för bekväm.

Jean

Webbutvecklare, marknadsförare och fotograf

0 kommentarer :