Det kollektiva engagemangets fragilitet

by 9/06/2015 0 kommentarer
Medier översvämmas just nu med information om flyktingarnas väg till Europa.
Alla (många) skriver på sociala medier om hur vi måste öppna våra hem och hjälpa flyktingarna.
Min första tanke är: "Varför nu?"

Varför inte för ett år sedan när Italien bönade och bad om hjälp för att ta emot flyktingarna som de räddar från sjunkande båtar?
Eller varför reagerade ingen på 2006 när Spanien bad EU om hjälp med flyktingar som kom till Kanarieöarna med båt?
Det är ju inte så att människor i t.ex. Libyen och Syrien packade sina väskor förra veckan och bestämde sig för att dra till Europa.
Detta har varit ett fenomen i många år, och vi (de flesta) har skitit fulltständigt i det.
Så varför nu?

Min rädsla är att vi människor blivit så lata i vårt agerande och så desperata efter att känna tillhörighet att vi bara orkar eller vågar göra det som samvetet säger att är rätt när vi får det utbasunerat i medierna.
Min rädsla är att när nyhetsvärdet avtar och medierna kan frossa i nästa katastrof så kommer vårt kollektiva engagemang att ebba ut.
Min rädsla är att vi inte längre är förmögna att bry oss längre än aktualiteten.

Vi kan ta Tahdon kampanjen som exempel.
När ämnet lags fram i svart och vitt insåg de flesta att de stödjer tanken på att man ska få leva sitt liv så som man vill, och ett enormt kollektivt stöd växte fram. Lagförslaget nådde sitt mål och allt var bra.
Efteråt växte (och växer) en kränkande hatkampanj vid namn "Aito avioliitto" fram.
Hur många har öppet fördömt denna kampanj?
Med undantag av några handlare vid Glaspalatset så har gruppen ganska långt fått härja fritt.
Finns det för övrigt en enda politiker som påpekat att de borde skickas tillbaka till 1800-talet?

Jag hoppas att jag har fel.
Jag hoppas att de som nu talar så hårt för flyktingarnas sak fortfarande gör det efter att medierna riktat sin fokus till hur [valfri politiker] missbrukat skattepengar eller vem [valfri kändis] just nu delar säng med.
Jag hoppas att vi fortfarande bryr oss när det inte längre är "inne".

Som vanligt vill jag skylla allt på att vi ersatt nyhetstidningar och riktig journalistik med sociala medier, och kommit att betrakta dessa som sanningar utan behov av källkritik.
Det börjar kännas som att John Naisbitts text i Megatrends år 1982 blivit verklighet.
"Vi håller på att drunkna i information, samtidigt som vi hungrar efter kunskap".
Min rädsla är att vi passerat en punkt där vi inte längre kan eller vill separera fakta från fiktion, utan bara godtyckligt suger i oss allt från Facebook flödet.
För om 100 000 personer gillar det kan det ju inte vara osant.

Jean

Webbutvecklare, marknadsförare och fotograf

0 kommentarer :