Det är så svårt att hitta sevärda filmer nuförtiden.
De senaste veckorna har jag dock sett två stycken som jag skulle kunna rekommendera.


Danny Collins

En åldrande artist får en dag ett brev från John Lennon, 40 år försenat. Efter att ha läst det konfronteras han med det faktum att han i 30 år dansat efter skivbolagets pipa, något han förträngt med ett stadigt intag av alkohol och droger. Likt George Simmons i Funny people kämpar han med att ta sig ur det fack som han placerats i, och att försöka hitta sigsjälv bakom clownfasaden som publiken varje dag kräver.


Money monster

Lee Gates leder en väldigt amerikansk show fokuserad på aktiemarknaden och investeringar. En aktie dyker i botten, och en man som satsat allt han hade på Lees tips dyker upp på inspelningen och tar Lee som gisslan. George Clooney och Julia Roberts i huvudrollerna.


Vi besökte Flow festivalen i söndags. Lyckligtvis beslutade regnet sig för att hålla en paus under kvällen så att vi fick möjlighet att se Sia uppträda. Hon var jättebra, även om showen var lite för spartansk för min smak. Men jag förstår att det är hennes grej, och jag är jätteglad att ha fått höra henne live.

Flow följde samma koncept som tidigare, för många besökare kontra försäljningsplatser och med jämna mellanrum kände man en stickande hamppalukt i publikhavet. Jag måste medge att jag är lite förvånad över att en festival som ordnats i 8 år fortfarande har så bristfälliga arrangemang.

En stor del av område framför huvudscenen var inhägnat, eftersom de av någon orsak ansåg att man inte fick ha dryck med sig på det området. Det faktum att det var inhägnat skapade en farlig situation när Sia hade avslutat uppträdandet och alla skulle ut samtidigt. Man trycktes med i vågen, och om någon snubblat så kunde det ha gått riktigt illa.
Jag försökte se en säkerhetsvakt för att ropa åt dem att riva stängslen, men där fanns ingen!
I något skede hade kravallstängslena förmodligen gett vika om trycket blivit för stort, men inte utan att någon skadat sig.

Jag har svårt att förstå resonemanget att de har två vakter per besökare vid ingången för att kolla att man inte tar med sig en kamera eller gud förbjude en Jaffa, men när det gäller säkerheten eller att folk står och röker gräs mitt i publikhavet så lyser arrangören med sin frånvaro.

Jag vill inte låta gnällig, men när det är en etablerad arrangör så måste man kunna ställa krav på att fokus ligger på säkerheten och inte bara arrangörens plånbok. Bilderna är Flows egna, då andras kameror är förbjudna.


Jag har aldrig varit speciellt förtjust i kollektivtrafik. Det är trångt, bökigt och framför allt långsamt.
Men då jag nu bor relativt centralt, och jobbar ännu centralare så har jag bestämt mig för att använda kollektivtrafiken. Det finns begränsat med parkering på jobbet, och jag tycker det är vettigare att ge de platserna till kollegorna som pendlar in varje dag.

Det finns dock en sak som jag fruktar i kollektivtrafiken, nämligen nedkissade säten.
En gång satte jag mig på ett nedkissat säte. Det är ett misstag man bara gör en gång.
Jag sätter mig ned, märker inom ett par sekunder att något är fel, men sitter kvar ett par sekunder till innan jag inser VAD som är fel. Jag flyger upp ur sätet, trycker på stop-knappen och tar nästa buss hem för att byta byxor.

Till följd av detta sätter jag alltid handen på sätet innan jag sätter mig ned, vilket resulterat i att jag vid tre olika tillfällen tryckt min hand ned i ett säte fyllt med någon annans urin.
Visst, jag undvek att sitta i det, men nu har jag en hand dränkt i kiss och minst 30 minuter till närmaste toalett.

Detta har även lett till en typ av paranoia kring huruvida ett säte är vått eller ej. Till följd av luftkonditioneringen i bussarna blir sätena ibland kalla och fuktiga, och det är svårt att på rakt arm avgöra om ett säte är vått eller bara kallt. Så där står jag och känner på sätet, upprepade gånger, innan jag slutligen försiktigt sätter mig ned, bara för att sekunderna sedan försiktigt lyfta på baken och känna med handen så att sätet verkligen inte är vått.

Det kanske inte verkar vara världens största problem, men om jag endast räknar resor till och från jobbet så är det en process som jag kommer att behöva genomlida över 30 000 gånger under min resterande arbetskarriär.
30 000 potentiella urinbad för min stackars hand.

Vad är sannolikheten att regnbyxor blir mode de kommande 30 åren?

Säg den finländare som inte lever för sommaren.
Att kunna gå utomhus utan att först behöva gräva fram ett par extra byxor och en jacka.
Och om man som jag är en hundcurlare så ska även vovven ha en jacka/tröja och ibland skor. Jag är seriös. Hundar från de Västra Högländerna är inte gjorda för den sibiriska kylan som varje år sätter sina klor i Finland.

Kunde man månne flytta Finland?
Det finns ju mängder av outnyttjad mark i sydeuropa, och med den ökade integrationen och EU-samarbetet kunde man kanske hyra in sig i t.ex. Spanien eller på en ö utanför Italien.
Nu säger jag inte att alla ska tvingas flytta, men ponera att halva Helsingfors skulle flytta söderut. Det skulle lösa bostadsbristen och problemen med infrastrukturen såsom det överbelastade vägnätet. Bostadsbubblan skulle äntligen brista, levnadskostnaderna skulle sjunka och som resultat av detta skulle företagen bli mer konkurranskraftiga på den internationella marknaden.
Den här helgen har vi haft två 16-åriga killar som bott hos oss. Bott är egentligen fel ord, de har varit på Weekend festival och sedan sovit här när högtalarna tystnat.

Jag kan till en del känna igen mig i killarna,men i det livsskedet hade jag aldrig besökt en festival ensam, än mindre ensam i Helsingfors.

Det fick mig att tänka på den världsbild som jag fick växa upp med, en värld där vi fick lära oss att storstäder och festivaler är farliga saker. Faktum är att allt var farligt där ute på Österbottniska landsbyggden. Festivaler, resor, you name it.

När vi som 18-åringar skulle dra på klassresa till Agia napa så grät en kompis farmor i två dagar, hon hade i princip redan begravt honom. Och visst, Agia napa år 2001 var ett rätt laglöst land, och visst blev vi rånade, och naturligtvis blev vi utslängda då vi försökte anmäla det på polisstationen. Men det tog vi ingen större skada av, tvärtom lärde vi oss att det är bra att lämna värdesaker på hotellet och att trevliga kramglada tjejer inte alltid är så trevliga.

Men det är egentligen svårt att dra paralleller till evenemang som ordnas i dagens värld. Det finns ju inga direkta motsvarigheter för 17 år sedan, och de som fanns (t.ex. Raumanmeren juhannus) skördade ju i medeltal ett par liv per år.
Om man därtill råkar hitta Poliisi-tv från Vasa under 90-talet så ser man en hel del saker som jag inte känner igen från "mitt Vasa".

Numera vågar jag nästan påstå att det som ungdom är större chans att råka ut för oprovocerat våld på Jakobs dagar eller Juthbackamarknaden än på en festival i Helsingfors, vilket enligt mig visar vad man kan åstadkomma om man aktivt arbetar mot våld och satsar på att ha ordningsmän som kan hantera oroliga situationer när de uppstår.

Den här bloggen har hängt med i nästan 10 år (grovt räknat), och pendlar oftast mellan inaktivitet och nedläggningshot. Det är en blandad känsla, som att man borde sälja ett hus man inte har tid att bo i, men som man hellre skulle bränna ned än sälja till någon man inte gillar. Ni får vara öppensinnade vid tolkningen av den analogin.

Problemet är kanske främst att jag inte har ett visst tema.
Jag trodde jag kunde hålla den som en ren fotoblogg, men insåg tids nog att jag inte kan eller har tid att producera tillräckligt med bildmaterial som håller en sån nivå att jag skulle vilja publicera det.

Att blogga om ens liv då?

Då kunde man i princip copypastea de delarna jag kan dela varje dag.
Vakna - rasta hunden - jobba - träna - rasta hunden - tappa hår i kapp med hunden.

Så mycket kan jag i.a.f. berätta att jag börjat på ett nytt jobb där jag förhoppningsvis får tillämpa min kreativa sida och använda hjärnkontoret lite mer än tidigare. Jag vill inte klaga på tidigare jobb, jag är tacksam för de erfarenheter jag fått, men jag måste medge i att jag inte fann självförverkligan i budgetuppföljning och reskontran.
Sen är jag fullt medveten om att det är ett jävla lyxproblem, men som jag ser det så har man bara ett liv, och det är min skyldighet gentemot mig själv att försöka leva det så bra jag kan.

Den senaste tiden har det nästan blivit en ny layout per inlägg, och det beskriver väl ganska långt vad denna blogg haft för mission det senaste året. En sandlåda för att testa ideér helt enkelt.
Jag har de senaste veckorna läst på lite om responsivitet, och som resultat kan jag nu presentera en layout som ska fungera bättre än den gamla. Bakgrunden blir inte helt snygg i telefon, men jag tror nästan jag håller den som den är eftersom det gör själva texten lättare att läsa.

Så, till ni tre som fortfarande har denna blogg i RSS feeden: Jag lever.

Jag har alltid varit en bekväm person.
Inte nödvändigtvis lat, bara väldigt bekväm.
Ta-bilen-5-kvarter-in-till-centrum-bekväm.

Jag har sällan sparat när det gäller att resa komfortabelt.
Direktflyg när det finns, business-class på tåget och dubbelrum på hotell.
För det är ju bekvämast så.

De senaste åren har något inom mig dock ändrat.
Det är väl sannolikt insikten om att min kropp nått sin peak som satt igång tankeverksamheten.
Känns som att för varje dag som går så måste jag träna dubbelt så hårt och äta dubbelt så nyttigt,
och gärna hälften så mycket bara för att upprätthålla någon annan form än boll.
Jag har passerat gränsen för att vara på topp, bärande vetenskapen att jag aldrig ens försökte nå min fulla potential.
Lite som den där klassiska känslan av att vilja gå på gym mer än någonsin när man ligger hemma med 39 graders feber.

Och nu i dessa ålderdomens dagar, där jag knappt kan dricka ett par glas vin utan att vakna bakfull,
känner jag plötsligt att jag måste genomlida någon form av självförverkligande.
Jag måste vandra, törsta, svälta och brännas. Jag måste bevisa för mig själv att jag fortfarande kan göra något.
Jag känner att jag vill vandra långa dagar, och sova nätter i spartanska lusinfesterade sovsalar.

Samtidigt kantas jag med verkligheten att jag hittills inte kunnat gå ens 3km med 15kg packning utan att få oresonliga smärtor.
Provar mig stegvis fram, kanske kan det gå om jag kör med minimal packning. I nuläget ser det dock inte så lovade ut.
Att jag en regnig kväll satt i jacuzzin, kände det kalla regnet piska mot ansiktet och kom på mig själv med att tänka "Nu känner man att man lever" är väl bara ett memento för att jag i grunden är väldigt bekväm. Kanske för bekväm.
Vi har nu börjat komma oss till rätta i den nya lägenheten på Arabiastranden.
Känns dock som att det kommer att ta ett tag innan man helt kommit in i rutinerna igen.
Jag är andra veckan på nya jobbet, och försöker lära mig hantera kollektivtrafiken på daglig basis.
Bussar är helt okej, ända tills de är 3 minuter försenade och jag börjar stampar otåligt och förbanna HSL och infrastrukturen för att de så oansvarigt låter mitt liv glida förbi.
Men den irritationen är sannolikt mest kopplad till avsaknad av rutin och sömn till följd av en Westie som festar natten lång.
Ibland känns det som att hon är överallt.

Här i kvarteren har det varit enormt mycket folk i rörelse i helgen.
Kombinationen bra väder och Brunnsparken resulterar i horder av människor längs med gatorna.
För vår del blev det bara en liten picnic och ett glas guldskumppa nere vid Eira stranden.

Äventyren i Norge läggs på paus för den här gången och vi bor för tillfället i vad som känns som Helsingfors minsta lägenhet. Intressant hur man ibland måste åka bort för att lista ut var man skall vara.
Bilden tog jag sådär halvfilosofiskt när jag väntade på båten till Helsingfors.
Den här veckan förde vi min farfar till den sista vilan.
Han var alltid glad och pratade gärna med alla människor runt omkring.
Han var en person som man kunde lita på och som alltid ställde upp när det behövdes.
Han har förmodligen skjutsat mig till fler idrottsträningar än jag kan minnas.
Han såg glädjen och förstod att uppskatta alla de små sakerna som livet gav, saker som jag själv så ofta tar för givet.
Han var en förebild för mig, och han är saknad.





Tønsberg

Tønsberg



Westie i Tønsberg


Haugar


Tønsberg


De nya kvarteren är onekligen väldigt olik Arabiastranden,
men jag kan inte för en sekund säga att jag är missnöjd.

Det blev en liten bloggpaus, jag har nämligen kört flyttbil de senaste veckorna.
Nytt jobb, nya utmaningar.
På fredagen hann vi dock med en liten utflykt till en av de lokala sevärdheterna för att se solnedgången.
Jag var dock för trött för att komma ihåg stativet, men ett par ok bilder blev det. 
Någon som kan gissa var detta är?



Medier översvämmas just nu med information om flyktingarnas väg till Europa.
Alla (många) skriver på sociala medier om hur vi måste öppna våra hem och hjälpa flyktingarna.
Min första tanke är: "Varför nu?"

Varför inte för ett år sedan när Italien bönade och bad om hjälp för att ta emot flyktingarna som de räddar från sjunkande båtar?
Eller varför reagerade ingen på 2006 när Spanien bad EU om hjälp med flyktingar som kom till Kanarieöarna med båt?
Det är ju inte så att människor i t.ex. Libyen och Syrien packade sina väskor förra veckan och bestämde sig för att dra till Europa.
Detta har varit ett fenomen i många år, och vi (de flesta) har skitit fulltständigt i det.
Så varför nu?

Min rädsla är att vi människor blivit så lata i vårt agerande och så desperata efter att känna tillhörighet att vi bara orkar eller vågar göra det som samvetet säger att är rätt när vi får det utbasunerat i medierna.
Min rädsla är att när nyhetsvärdet avtar och medierna kan frossa i nästa katastrof så kommer vårt kollektiva engagemang att ebba ut.
Min rädsla är att vi inte längre är förmögna att bry oss längre än aktualiteten.

Vi kan ta Tahdon kampanjen som exempel.
När ämnet lags fram i svart och vitt insåg de flesta att de stödjer tanken på att man ska få leva sitt liv så som man vill, och ett enormt kollektivt stöd växte fram. Lagförslaget nådde sitt mål och allt var bra.
Efteråt växte (och växer) en kränkande hatkampanj vid namn "Aito avioliitto" fram.
Hur många har öppet fördömt denna kampanj?
Med undantag av några handlare vid Glaspalatset så har gruppen ganska långt fått härja fritt.
Finns det för övrigt en enda politiker som påpekat att de borde skickas tillbaka till 1800-talet?

Jag hoppas att jag har fel.
Jag hoppas att de som nu talar så hårt för flyktingarnas sak fortfarande gör det efter att medierna riktat sin fokus till hur [valfri politiker] missbrukat skattepengar eller vem [valfri kändis] just nu delar säng med.
Jag hoppas att vi fortfarande bryr oss när det inte längre är "inne".

Som vanligt vill jag skylla allt på att vi ersatt nyhetstidningar och riktig journalistik med sociala medier, och kommit att betrakta dessa som sanningar utan behov av källkritik.
Det börjar kännas som att John Naisbitts text i Megatrends år 1982 blivit verklighet.
"Vi håller på att drunkna i information, samtidigt som vi hungrar efter kunskap".
Min rädsla är att vi passerat en punkt där vi inte längre kan eller vill separera fakta från fiktion, utan bara godtyckligt suger i oss allt från Facebook flödet.
För om 100 000 personer gillar det kan det ju inte vara osant.

Om man överlever en miljon gropar i vägen och tusen renar på finska sidan så belönas man med detta direkt man passerat gränsen till Norge.
Efter att ni passerat tullen, ta av vid första rastplatsen till höger ca 1km längre fram.

Åkte till Tromsö på semester. Fantastiskt vackert ute på Sommarøy.
Vem tror ni älskade tomma stränder och kristallklart vatten mest?
Testade för övrigt att kombinera min 8mm fisheye med fullformatsensorn på min Canon 6D.
Intressant effekt!





En pärla som man upptäcker ca 3½ år för sent.




Vår sista dag spenderades i Wien.
Det är en stad som gav bra vibbar, men invånare tycktes kunna delas in i antingen "konstnärssjäl med bok i handen" eller "kostym med käpp i röven och Louis Vuitton i handen". Hästdroskor var populärt.
Mats hade blivit imponerad av vegan-wrappen jag åt dagen före och ställt sig positiv till att testa. Vi traskade genom hela stan för att komma till det som enligt Tripadviser var stans bästa veganrestaurang. Tyvärr var den stängd. Lyckligtvis hittade vi en annan ett par kvarter bort som hette Harvest.

Wien är en stad som man nog behöver ett antal dagar för att verkligen kunna ta in, denna gång var vi bara på genomfart kändes det som. Jag måste dock ge en rekommendation gällande boende, nämligen Hilton Waterfront. Jag borde ha minst 500 hotellnätter i bagaget vid det här laget, och jag kan ärligt säga att jag aldrig sovit så bra i en hotellsäng som jag gjorde i denna. Hur man sen kommer på att sätta in två stycken dubbelsängar i ett rum vet jag ej, men en eloge till hen som tyckte att det kan vara en bra idé.